För två vintrar sen ville isen aldrig lägga sig på Norra Kvarken. Isen som ena dagen var spegelblank
som ett nyvaxat dansgolv, låg nästa dag i vassa skivor efter strandkanterna och en tredje dag som
bortblåst, vilket den ju faktiskt var, för att nästa dag frysa på och blänka i solen. De där vassa
skivorna var nära en halvmeter tjocka och många av dem var alldeles glasklara och det är inuti
dem jag fotograferat de här bilderna.

Two winters ago the ice just wouldn't stay on the North Quark. The ice that one day was mirroring
the sky as a newly waxed dancefloor, was the next day sharpedged slices scattered on the beaches
and a third day gone with the wind, which they in fact were, and yet another day spread over the sea
surface and glittering in the sun. The sharp icefloats on the beach were nearly 50 cm thick and many
of them totally see-through, it's inside those icefloats I've taken these photos.

©Lottie Eriksson

Att titta på vatten, en sjö, ett hav eller bara en liten tjärn där björkarna får spegla sig ibland, är en lisa för själen och det mest rogivande jag vet oavsett väder. Och än så länge är vårt vatten relativt rent. Än så länge finns där fisk och levande organismer som klarar miljögifterna. Men hur länge till?

To simply watch the water, a lake, an ocean or just a tiny ... where the birches may mirror themselves sometimes, is a comfort and the most soothing thing I know. So far our water is relatively clean.  So far fish and other living organisms can survive our pollutions. But for how long?

©Lottie Eriksson